Archange Georges

[Tully]

Hagiographie de l’archange saint Georges

I L’amitié

La foudre s’abattit tout près de là. Terrorisés, les enfants se blottirent encore plus dans les bras de leurs mères. Celles-ci pleuraient, implorant pitié au Très Haut. Les hommes s’invectivaient, s’attribuant l’un à l’autre la responsabilité des événements. Cela faisait six jours que les éléments se déchaînaient sur la ville d’Oanylone, avec la rage des premiers temps du monde. Un ciel noir d’encre, lourd de menaces, pesait de tout son poids sur la ville maudite. Parmi le petit groupe qui s’était réfugié dans la réserve de blé, depuis longtemps vidée, la peur côtoyait la colère, la fureur et le désespoir. On pouvait voir un homme qui avait cessé de rire de Dieu lorsque Celui-ci avait annoncé la destruction de la ville. Et cette femme ressassait sans cesse, avec honte, ses orgies luxurieuses avec tant d’hommes et de femmes qu’elle n’était pas arrivée à les compter. Ou encore ce jeune homme, qui avait prit le plaisir immonde de fracasser le crâne de son petit frère, et qui, maintenant, tentait de se racheter en rassurant les enfants rassemblés dans la minuscule pièce. Tous savaient pourquoi ils étaient punis, mais aucun n’osait l’avouer, certains cherchant même à en rejeter la faute sur les autres, dans l’espoir vain de faire oublier ses propres péchés.

Une bourrasque terrible vînt enfoncer la porte, emplissant le frêle bâtiment d’un vent glacial. Ses fondations tremblèrent lorsque le tonnerre répondit à l’éclair, d’une puissance assourdissante. Et le silence se fit. Certes, la tornade rugissait et le tonnerre grondait, mais cela faisait déjà six jours que les habitants d’Oanylone ne connaissait plus que ça. Non, le silence n’était pas celui de la nature, mais bel et bien celui des humains. Car les réfugiés s’étaient tus, paralysés par la terreur, en voyant l’ombre qui se découpait dans l’encablure de la porte. Un homme, si grand et si massif qu’il devait se courber et resserrer les épaules pour entrer, s’approcha d’eux. La pénombre laissait deviner son visage rugueux et sa barbe drue. Sa volumineuse chevelure argentée lui donnait un air de sagesse, contrastant avec la largeur de ses mains, qui semblaient être capable de réduire en poussière même la plus dure des pierres. Son regard bleu pâle, usé par le temps, semblait tout de même garder au fond de lui une joie enfantine. Le colosse était habillé d’une chemise rapiécée et usée par les affres du temps. Un grand morceau de toile, enroulé autour de ses jambes, témoignait de sa condition de défavorisé. Il laissa apparaître un léger sourire et tous les réfugiés soupirèrent de soulagement. Puis il laissa entendre sa voix caverneuse:

“Quand il n’y a plus d’espoir, il reste toujours l’amitié.”
Alors, une vielle femme, au regard dur, à la volonté de fer, s’avança vers lui et lui demanda:
“Et toi, l’étranger, es-tu venu en ami? Car il est en cette cité des hommes et des femmes dont la parole est de miel mais dont les actes sont comme le venin. Ils vivent sur des montagnes d’or, et ne désirent rien d’autres que de s’élever encore plus dans leur fol quête de butins. La vie de leurs semblables leur importe peu, tant leur soif de trésors les dévore.”
“Je sais”, répondit l’homme. “C’est pour cela que je viens à vous. La richesse du coeur ne peut être égalée par les richesses de ce bas-monde. Emporteront-ils leurs montagnes d’or dans l’autre vie?”
“Non, certes pas”, lui répondit la vielle dame. “Mais les richesses du monde nous sont-elles à jamais interdites? Devons-nous nous réduire à vivre tels des animaux pour honorer la richesse de l’âme?”
“La vie vous a-t-elle appris à renier votre main gauche pour employer la droite?”, demanda l’homme. “Il en est de même pour les trésors que Dieu a créés pour nous. Que les richesses matérielles soient vôtres, car Dieu, par amour pour Ses enfants, nous en a fait don. Mais n’oublions jamais qu’il n’est pas de plus beau trésor que l’amitié.”

Alors, un jeune homme se dressa et lui demanda: “Mais qui es-tu, toi dont les paroles sont emplies de sagesse?”
“Mon nom est Georges”, répondit-il.


II L’avarice

En ce temps-là, sur une des sept collines d'Oanylone, un homme tremblait plus que tout autre devant la colère divine. Il ne craignait pas pour sa vie, car celle-ci n'avait pas d'importance pour lui. Mais il était tant attaché à ses biens qu'il ne pouvait s'en séparer. Pendant que les gens massacraient et violaient, lui pillait les maisons inhabitées et accumulait les richesses jusqu'à en faire une véritable colline de métaux précieux, de tissus délicats, de mets succulents... Il décida de construire une tour si haute, si large si solide qu'il pourrait y entreposer ses biens à l'abri de la convoitise d'autrui. Il avait embauché des maçons et des soldats, leur promettant un salaire sans égal, les uns pour construire sa forteresse et les autres pour repousser les pauvres, les déshérités et les affamés qui en voulaient à ses richesses. Celles-ci recouvraient les pentes de la colline, illuminant les environs d'une lumière dorées et de senteurs appétissantes. Seuls les maçons pouvaient fouler du pied ces trésors pour aller construire la tour, mais lorsque l'un d'eux abandonnait son travail pour s'abandonner à la convoitise, les soldats dardaient son coeur de mille coups d'épée. Et le riche homme exultait à l'idée de pouvoir garder ses biens jusqu'à sa mort, admirant les pauvres et affamés qui entouraient sa colline et la couvraient d'un regard suppliant. Cet homme s'appelait Belzébuth.

Alors vint Georges, suivi de tous les malheureux qui avaient croisé son chemin. Lorsque ceux-ci virent le miel, le lait, la viande rôtie, les vêtements de soie et les coffres débordant de pierres et de métaux précieux, ils coururent prendre leur part, n'écoutant pas les exhortations à la mesure que criait Georges. Et les gardes dégainèrent leurs lames et donnèrent la mort à quiconque s'approchait des richesses. Lorsque le massacre se fut terminé et que les larmes remplacèrent les cris, Georges approcha des soldats, d'un pas calme et assuré. L'un d'eux, particulièrement zélé, lui présenta l'estoc de sa lame sous le menton, dans une attitude explicite de promesse de violence. Mais Georges lui dit: "Pourquoi as-tu tué ces pauvres gens?". "Je suis payé pour celà", répondit le soudard. "Et combien as-tu été payé jusqu'ici?", renchérit Georges. "Rien. Le sire Belzébuth me paiera une fortune lorsque sa tour sera construite et que ses richesses y seront entreposées", dit le soldat d'un ton sûr de lui. "Alors, tu tues pour servir une personne qui ne veut que conserver ses richesses et tu croies qu'il tiendra parole et te paiera ensuite, comme il te l'as promis?", l'interrogea Georges. "Bien sûr! Car sinon, ce serait de l'esclavagisme!", s'exclama le militaire, inquiet d'entendre une telle question. Alors, Georges conclut ainsi: "En vérité, je te le dis, quiconque vit pour les biens matériels, au détriment de l'amitié que tout enfant de Dieu se doit de porter à ses semblables, ne mérite aucune confiance. Au lieu de tuer pour défendre l'avarice d'un tel homme, prends ces richesses que tu foules du pieds et donne-les à ceux qui en ont véritablement besoin. Dieu a créé ces biens pour que toutes Ses créatures puissent y trouver de quoi vivre à l'abri du besoin, pas pour qu'un seul en jouisse plus qu'aucun autre."

Alors, les gardes posèrent leurs armes, les maçons cessèrent leur travail, les gens s'approchèrent, et ils se partagèrent les richesses à chacun selon ses besoins. Belzébuth hurla sa rage de voir ses biens lui échapper, passer de main en main. Mais celà se déroulait lors du septième jour de la punition divine sur Oanylone et la terre se mit à trembler. La tour en construction s'effondra et de larges failles s'ouvrirent à travers la colline, avalant goulûment les trésors. La plupart des gens s'enfuirent, encouragés en celà par Georges. Mais certains, continuaient à se remplir les poches de tout ce qu'ils pouvaient amasser. Belzébuth se battait contre tous ceux qu'il croisait, tant sa colère de perdre ce qui lui appartenait était grande. La colline s'affaissait peu à peu, mais Georges aperçut un enfant en pleurs, resté sur celle-ci, la jambe coincée sous un lourd coffre. Il courut jusqu'à lui alors que le sol tremblait, menaçant à chaque instant de s'effondrer. Lorsqu'il l'atteignit, il lui dégagea la jambe, le pris dans ses bras et tenta de rejoindre le bord. Alors, certaines personnes décidèrent de le rejoindre afin de l'aider dans cette tentative désespérée, mais toute la colline s'engloutit alors dans les entrailles de la terre, dans une gigantesque gerbe de flammes.

Les gens étaient anéantis par la tristesse de perdre de tels amis. Ils se demandèrent alors si Dieu ne prenait pas plaisir à faire souffrir Sa création. Mais il n'en était rien et ils le comprirent lorsqu'ils virent une douce lumière apaisante briller depuis le gouffre à leurs pieds. Et des êtres irradiant de calme et de douceur en sortirent, portés par de majestueuses ailes blanches. Les gens reconnurent en eux ceux qui venaient de mourir en tentant de sauver l'enfant. Mais ils virent surtout Georges, élevé au rang d'archange, tenir celui-ci dans ces bras et le rendre à sa mère, indemne. Puis, tous s'envolèrent jusqu'au soleil, où Dieu les attendait.


III Les langues

Il fut un temps où le roi Hammurabi de Babylone guerroyait dans toute la Mésopotamie pour devenir le roi des rois. Un jour, ses troupes vinrent en la ville de Mari et y mirent le feu. La population était terrifiée et ne savait que faire pour se sauver. Alors, la créature sans nom vint murmurer à l'oreille d'un général babylonien et lui souffla l'idée d'exiger de chacun un tribut en échange de la vie sauve. Plus chacun donnerait, moins il risquerait la mort. Les riches seigneurs de la ville, ceux-là même qui conseillaient peu auparavant les Shakkanaku, les rois de la cité, approchèrent les premiers, apportant avec eux de lourds coffres emplis de richesses. Mais une vieille femme n'avait comme seul trésor que quelques grains de blé. Les soudards lui rirent au visage, affirmant que donner un tel présent était un affront au grand général babylonien. Ils dégainèrent leurs épées et s'approchèrent de la vielle femme, prêts à la passer par les armes. Mais un homme de haute stature et à la barbe argentée s'interposa. L'un des soldat leva son épée mais ne put l'abattre sur l'homme, comme empêché par une force invisible. Alors, ce dernier ouvrit la bouche et déclara:

"Pourquoi vouloir frapper cette femme? Alors que les riches seigneurs de Mari vous ont gardé par devers eux d'innombrables richesses, elle vous a offert tout ce qu'elle possédait. Tu te moques de son don, mais elle a donné de son essentiel alors qu'eux ne vous ont laissé que de leur superflu. Prenez ces quelques grains de blé et emportez-les avec vous: ils vous sembleront bien lourd au coeur de l'Enfer lunaire". Puis, il se dirigea vers les coffres et en distribua le contenu entre tous les habitants de Mari les plus pauvres et les plus affamés. Les gardes ne savaient que faire face à un homme désarmé, que l'on n'osait frapper et dont la force se trouvait dans la sagesse de ses paroles. Dépités, ils levèrent le camp et retournèrent à Babylone.

Le voyage était long jusqu'à cette puissante cité. La chaleur était intense et l'irrigation rendait l'air humide et lourd le long des rives de l'Euphrate. Mais lorsqu'ils arrivèrent, quelle ne fut pas leur surprise lorsqu'ils virent l'homme à la barbe d'argent les attendre au pied des gigantesques murailles. Le général lui demanda: "Mais qui es-tu, toi qui parles avec tant de sagesse?". "Je suis l'archange Georges, modeste serviteur du Dieu unique, celui que vous avez oublié au profit de légions de fausses divinités et d'une vie de péché", répondit-il. Il ajouta: "Suis-moi jusqu'à la ziggurath et tu verras par toi-même le jugement de Dieu, comme je le vis moi-même il y a déjà longtemps". Alors, le général et ses gardes suivirent l'archange jusqu'au bas d'une gigantesque tour à étages sur lesquels poussait une végétation florissante, preuve de la toute-puissance du roi Hammurabi de Babylone.

Alors, saint Georges leva les bras et déclama: "De tous temps, les enfants de Dieu parlent une seule et même langue, car frères et soeurs doivent se comprendre pour s'aimer. Mais ils se déchirent aujourd'hui car ils ont oublié leur père et son amour. Un jour viendra où les prophètes se succéderont pour leur rappeler d'où ils viennent et où ils iront. D'ici-là, vous êtes jugés non pas sur votre foi, mais sur votre amour du monde qui vous entoure. Apprenez à le connaître et vous apprendrez à l'aimer. Pour ce faire, Dieu, dans Sa grande mansuétude, a décidé de diviser la parole de Ses enfants en de multiples langues, afin que vous deviez faire l'effort de vous découvrir l'un l'autre."

Et saint Georges abattit les bras et la tour s'effondra en une immense gerbe de poussière. Depuis ce jour, la parole des enfants de Dieu est multiple et nous devons apprendre l'un de l'autre pour vivre. Ce faisant, nous comprenons à quel point nos différences sont trompeuses et que nous sommes tous frères et soeurs.

[Tully]

Ärkeängeln sankt Görans helgonbiografi

I Vänskap

Blixten slog ned i närheten. De skräckslagna spädbarnen kröp ihop ännu mer i sina gråtande mödrars famnar, som bad om medömkan från Den Allsmäktige. Männen var rasande och beskyllde varandra för att bära ansvaret för vad som hade hänt. I sex dagar hade elementen släppts lösa över staden Oanylone med gigantisk kraft. En bläckmörk himmel, tung av hot, pressandes all sin tyngd på den syndiga staden. Bland dem i den lilla grupp som sökte skydd i spannmålsmagasinet, sedan länge tömt, fanns fruktan samman med vrede, raseri och förtvivlan. En man som slutat skratta åt Gud när han tillkännagav förstörelsen av staden. En kvinna som fylldes av skam när hon mindes sina luxuösa orgier, med så många män och kvinnor att hon inte kunde räkna dem alla. En ung man som hade känt ett oskuldsfullt nöje i att krossa sin lillebrors skalle, och som nu försökte gottgöra sin handling genom att lugna barnen som var samlade i det lilla rummet. Alla visste varför de hade straffats, men ingen vågade erkänna det; somliga försökte till och med skylla på andra, i det fåfänga hoppet att deras egna synder skulle glömmas.

En våldsam vindstöt tvingade upp dörren och fyllde den lilla byggnaden med en iskall vind. Byggnadens grund darrade när åskskrällen svarade blixten med bedövande styrka. Och sedan, tystnad. Stormen vrålade fortfarande och åskan ekade fortfarande, men i sex dagar hade Oanylones invånare inte hört någonting annat. Nej, det var inte en naturens tystnad, det var människornas. Ty flyktingarna var slagna med stumhet, parsylerade av rädsla, när de såg en skugga som ramades in av dörrkarmen. En man närmade sig, så stor och massiv att han behövde huka sig för att komma in. Ett fårat ansikte och ett tjockt skägg var med knapp nöd synliga i halvljuset. Hans långa silverfärgade hår gav honom en prägel av visdom, avvikande från hans händers storlek, vilka tycktes kunna krossa den hårdaste av stenar till stoft. Hans bleka blå ögon var urgamla, men verkade fortfarande i sitt djup innehålla ett barnsligt nöje. Kolossen var klädd i en fläckad och trådsliten tröja. Ett stort tygstycke lindat kring hans ben bar vittnesbörd om hans ogynnade ställning. Han log snabbt och alla flyktingarna drog en suck av lättnad. Därefter tog hans ihåliga röst till orda:

"Till och med när hoppet är borta så finns det vänskap."
En gammal kvinna med ett hårt ansikte och en vilja av järn steg fram och frågade:
"Och du främling, har du kommit som en vän? Ty detta är staden där mäns och kvinnors ord är honung men deras dåd är gift. De bor på guldbergs toppar, och de vill inget ha från andra om det inte låter dem nå högre i deras dåraktiga sökande efter rikedomar. Deras törst efter värdesaker förtär dem så att deras föräldrars liv betyder väldigt lite för dem."
"Jag vet det", svarade mannen. "Det är därför som jag har kommit till er. Hjärtats rikedomar kan inte mätas med denna världs rikedomar. Kommer de att ta med sig sina berg av guld till nästa liv?"
"Nej, naturligtvis inte", svarade den gamla kvinnan. "Men är världens rikedomar förbjudna för oss? Måste vi leva som djur för att få själens rikedomar?"
"Har livet lärt dig att inte använda din vänstra hand eftersom du använder din högra?", frågade mannen. "Det är på samma sätt med de skatter Gud har skapat åt oss. Gud har, genom kärleken till sina barn, gett oss materiella rikedomar; må de vara era. Men glöm aldrig att det inte finns någonting av större värde än vänskap."

Då drog sig en ung man upp och frågade: "Men vem är du, vars ord är fyllda av visdom?"
"Jag heter Göran", svarade han.

II Girighet

Under tiden på en av Oanylones sju kullar skakades en man mer än någon annan av den gudomliga vreden. Han fruktade inte för sitt liv, ty det var inte viktigt för honom. Men han var så fäst vid sina ägodelar att han inte kunde skiljas från dem. När människor slaktade och våldtog varandra så plundrade han husen och förvärvade tillräckligt med rikedomar för att de skulle bilda en kulle av dyrbara metaller, utsökta tyger, saftiga godsaker... Han beslutade sig för att bygga ett så högt och kraftigt torn att han kunde skydda sina rikedomar från andras begär. Han hyrde stenhuggare och soldater och lovade dem en oöverträffad lön; de första för att bygga hans fästning och de senare att tvinga tillbaka de fattiga, de arvlösa och de svältande som ville ha hans rikedomar. Dessa närmade sig på hans bergs sluttningar vilka lyste upp området med ett gyllene ljus och lockande dofter. Endast stenhuggarna fick sätta sin fot på värdesakerna, så att de kunde bygga ett torn; men när någon av dem slutade arbeta för att tillfredsställa sin girighet så överöste soldaterna denne med tusentals svärdshugg. Och den rike mannen fröjdades vid tanken på att han skulle kunna skydda sina saker till sin död, granskandes de fattiga och de svältande som omgav hans kulle och längtande stirrade på den. denna man kallades Beelzebub.

Så Göran kom till denna plats samman med de olyckliga människor som korsat hans väg. När de såg honungen, och mjölken, och det stekta köttet, och silkestyget, och kistorna som översvämmades av dyrbara stenar och metaller, så rusade de fram för att ta sin andel, utan att lyssna till Görans uppmaning om att tygla sig. Och vakterna drog sina svärd och högg ned dem som närmade sig rikedomarna. När massakern var över, och tårar ersatte ropen, började Göran gå mot soldaterna med lugna och självsäkra steg. En av dem, som var ovanligt nitisk placerade sitt svärd under Görans haka, som ett löfte om våldet som skulle komma. Men Göran frågade honom: "Varför har du dödat dessa stackars människor?". "Jag får betalt för det", svarade legoknekten. "Och hur mycket har du fått betalt hitintills?", fortsatte Göran. "Ingenting. Herr Beelzebub kommer att betala mig när han väl har byggt sitt torn och rikedomarna har lagts in", sa soldaten med självsäker röst. "Så du dödar för att tjäna en person som bara vill bevara sina rikedomar, och tror att han kommer att hålla sitt ord och betala er senare som han lovade?", undrade Göran. "Det stämmer! Annars skulle det ju vara slaveri!", utropade soldaten, otålig över att höra en sådan fråga. Då avslutade Göran: "Jag förklarar för dig att den som lever för materiel rikedom, på bekostnad av den vänskap som varje Guds barn måste hysa gentemot sina föräldrar, inte förtjänar någon tilltro. Istället för att döda för att skydda en sådan mans girighet, ta dessa rikedomar kring era fötter och ge dem till de som verkligen behöver dem. Gud har skapat dessa saker så att alla hans varelser ska kunna finna vad de behöver bland dem, inte för att endast en person skall ha mer än någon annan."

Då lade vakterna ned sina vapen; stenhuggarna slutade arbeta; folket närmade sig, och de delade rikedomarna, var och en enligt eget behov. Beelzebub vrålade av vrede när han såg sina rikedomar försvinna, passerande från hand till hand. Men detta inträffade på den sjunde dagen av Oanylones bestraffning och jorden började skaka. Det halvbyggda tornet föll och långa sprickor öppnades över hela kullen och svalde rikedomarna De flesta människorna flydde, uppmuntrade av Göran. Men somliga av dem fortsatte att fylla sina fickor med allt de kunde hitta. Beelzebub slog vilt mot alla han träffade, så stor var hans vrede över att förlora vad som var hans. Kullen sjönk långsamt, men Göran såg ett barn i tårar, kvarlämnad, hans ben var fastkilat under en kista. Han sprang till barnet medans jorden skakade, hotandes att smulas sönder när som helst. När han nådde fram till barnet befriade han benet, tog honom i sina armar och försökte nå säkerheten. Då beslutade sig några för att ta sig fram till honom och hjälpa honom i hans hopplösa försök, men kullen svaldes av jorden i ett gigantiskt eldmoln.

Folket överväldigades av sorg vid förlusten av sådana vänner. de undrade om Gud njöt av att låta sina varelser lida. Men när de såg ett mjukt lugnande ljus skina från hålet framför dem så förstod de. Och varelser kom upp, burna av majestätiska vita vingar, spridandes ro och ömhet. Folket såg dessa som dog i sina försök att rädda barnet bland dem. Men högst av alla såg de Göran, upphöjd till ärkeängel, med barnet i sina armar, han återlämnade barnet oskatt till dess moder. Sedan flög de alla iväg till solen, där Gud väntade på dem.

III Tungomålen

Det fanns en tid då kung Hammurabi av Babylon kämpade över hela Mesopotamien för att bli kungarnas kung. En dag begav sig hans soldater till staden Mari och satte den till facklan. Folket var skräckslagna och visste inte hur de skulle fly. Då kom Varelsen Utan Namn och viskade i en babylonisk generals öron. Varelsen Utan Namn föreslog att man skulle kräva tribut från varje person i utbyte mot dennes liv. Ju mer en person gav, desto mindre chans att denne dog. Stadens rika herrar, de som var underställda få utöver Shakkanaku, stadens kung, kom först, medförandes tunga kistor fyllda av rikedomar. Men där fanns en gammal gumma som endast ägde några enstaka vetekorn. Legoknektarna skrattade henne rakt upp i ansiktet och förklarade att en sådan gåva var förolämpande för den babyloniske generalen. De drog sina svärd och närmade sig den gamla kvinnan, redo att döda henne. Men en lång man med ett silverskägg steg in mellan dem. En av soldaterna lyfte sitt svärd, men kunde inte hugga ned mannen, som om han hindrades av en osynlig kraft. Mannen öppnade sin mun och utropade:

"Varför skulle ni döda denna kvinna? Medans Maris rika herrar behåller oräkneliga rikedomar så erbjuder hon allt hon äger. Ni förlöjligar hennes gåva, men hon har gett allt hon äger medans de endast gav sitt överflöd. Tag dessa vetekorn och bär dem med dig; de kommer att väga tungt på ditt hjärta i det lunariska helvetet." Därefter vände sig mannen mot kistorna och fördelade dess innehåll bland Maris fattigaste och hungrigaste. Vakterna visste inte hur de skulle handskas med denna obeväpnade man, han kunde inte bli nedhuggen och styrka fanns i hans visa ord. Besegrade återvände de till Babylon.

Resan till denna kraftfulla stad var lång. Hettan var intensiv, och luften längs med Erufats strand var fuktig. Men när de anlände förvånades de över att finna mannen med silverskägget vid de gigantiska murarnas fot. Generalen frågade honom: "Vem är du, vem talar med sådan visdom?". "Jag är Göran, ärkeänglen, Den Ende Gudens anspråkslöse tjänare, Han som ni glömt inför legioner av falska gudomar och ett liv av synd", svarade han. "Följ mig till zigguraten och ni kommer själva att få se Guds dom, såsom jag gjorde själv för länge sedan." Så generalen och hans vakt följde ärkeängeln till det trappformiga tornet, täckt av blommande plantor, beviset på kung Hammurabi av Babylons allsmakt.

Då lyfte Göran sina händer och sa: "Guds barn har alltid talat samma tungomål, ty bröder och systrar måste förstå varandra för att kunna älska varandra. men idag sliter de sönder varandra, ty de har glömt Fadern och Hans kärlek. Det kommer en dag när profeterna skall följa varandra för att påminna människor om varifrån de kommer och vart de är på väg. Tills dess kommer ni inte att dömmas efter er tro, utan efter kärleken till världen omkring er. Lär känna den och ni kommer att lära er att älska den. För att detta ska ske så har Gud i sin stora nåd valt att dela hans barns ord i flera tungomål så att ni måste anstränga er för att finna varandra."

Och sankt Göran sänkte sina armar, och tornet föll i ett kolossalt dammoln. Från den dagen så har Guds ord varit mångfaldiga, och vi måste lära från varandra för att leva. genom att göra så så förstår vi att våra olikheter är vilseledande, och att vi alla är bröder och systrar.