Archange Michel

[Tully]

Naissance de Michel

Michel était né dans la ville d’Oanylone, il était le cinquième de dix enfants de Diane et Robin, un couple de chasseur vivant comme beaucoup à cette période pour servir un plus riche qu’eux.
Leur maître, car il fallait bien le nommer ainsi, n’avait pas d’autre but que d’acquérir plus de richesses et de terres qu’il ne pouvait en utiliser.

Cette homme, était connu sous le nom de Maître Satan Sybarite, il avait proclamé posséder les terres jusqu'à deux kilomètres autour de la ville, et tout ceux qui y chassaient ou qui cultivaient la terre devaient lui en reverser la moitié.
On disait de lui qu’il ne s’endormait pas si la journée ne lui avait pas rapportée de quoi remplir deux de ses coffres, l’un de maïs , et l’autre de viande.
Il envoyait ses suppôts collecter toujours plus chez les infortunés qui vivaient sur la bordure de la cité.

La vie de Michel

Michel grandit donc parmi les pauvres d’Oanylone en apprenant par son père l’art de la chasse et du maniement de la lance. De sa mère il apprit à suivre les indices laissés par les animaux qu’il chassait. Il appris également à lire les étoiles pour trouver sa route. Vivre avec ses neufs frères et sœurs lui inculqua le partage et l’amour des autres.

A l’âge de treize ans Michel avait déjà la carrure et la force d’un adulte, aîné des garçons de la famille, c’était souvent lui qui défendait ses frères et soeurs en s’interposant face à ceux qui leurs voulaient des misères. Et bien qu’il n’ait jamais blessé personne, il était craint et respecté par ceux des faubourgs. Très vite on lui demandât d’arbitrer les conflits car on disait de lui qu’il pouvait lire dans le cœur des gens.

Quand il n’y avait pas de preuve pour départager deux personnes, il déposait sa lance sur la tête d’un des deux, et, si la lance restait en équilibre, c’est que la personne disait la vérité, dans le cas contraire il mentait. Mais très vite, il ne devait même plus utiliser sa lance.
Le seul fait d’annoncer qu’on le ferait venir, le coupable renonçait, et les choses se réglaient d’elle même. Certains disaient qu’il avait un pouvoir surnaturel, mais les plus sages savaient de quoi il en retournait.
Pourtant malgré sa grande sagesse et sa dextérité à la lance, il ne pouvait rien contre les suppôts de Maître Satan Sybarite qui devenaient de plus en plus gourmand.

Son père mourut le jour de ses 20 ans, faisant de lui le patriarche car il était l’aîné des garçons. C’est à cette période qu’il reçut la visite de son ami Timothé qui venait lui demander la permission d’épouser Emmelia, sa sœur cadette.
à oanylone, les prêtres avaient abandonné le peuple pour ne s'occuper qu'exclusivement des notables et des plus riches en leurs apportant les faveurs du Très-haut"
Michel se chargea donc d’organiser les fiançailles, et tout le monde fut bien venu.

Ce jour là Simplicius, un des lieutenants du maître Sybarite, était présent et tombât sous le charme de la sœur de Michel. Il revint le lendemain avec ses gardes et exigea qu’Emmelia les suivent pour entrer au service de Satan, mais Michel s’interposa et mit à mal la garde et finalement Simplicius fut à sa merci…
Mais au lieu de le tuer, il prit sa dague et la lui lança en disant : "Si ton œil droit t’attire vers ce qui ne t’es pas destiné, arrache le et brûle le, car mieux vaut qu’une partie de toi périsse, plutôt que d’attirer vers toi la colère de Dieu."
Le lieutenant ne demanda pas son reste et retourna vers son maître. Mais il revint le lendemain avec une plus grande troupe, il arrêta Michel et Timothé qui furent conduit et enfermés dans la prison d’Oanylone.

La destruction d’Oanylone

Le premier jour de captivité fut aussi le premier des sept jours qui entraîneront la destruction de la première cité des hommes.
La foudre s’abattit sur le mur de la prison permettant à Michel et son ami de fuir le chaos, et de rejoindre les leurs.
Michel regroupa autant de monde qu’il put, en leur disant que la punition du Créateur allait être terrible, mais que les justes pourraient vivre une nouvelle vie loin de la cité maudite.
Comme Timothé était pêcheur, il proposa de rejoindre le port pour fuir par le lac. Michel aida ceux qui méritaient de par leurs foi en dieu d’embarquer sur l’esquif. Comme il restait des places, il demanda à son ami de laisser monter des enfants qui s’étaient réfugiés près d’eux.
Des pleutres voulant fuir la ville, plus par peur que pour suivre la volonté de Dieu, tentèrent de prendre l’esquif d’assaut, mais Michel s’interposant, permit à son clan et aux enfants de quitter la ville sans encombres.
Une fois ses Amis en sûreté il resta seul, et six jours durant, il sauva ceux qui pouvaient l’être.
Le septième jour, il restait des gens à sauver mais plus la moindre barque. Comme par miracle deux autres esquifs apparurent, il invita donc ceux qui avaient le cœur pur à monter sur ces navires. Il semblait capable de lire dans les yeux des gens si leur foi était réelle, et il envoyait ceux qu’il jugeait digne sur la première barque et ceux qui fuyaient par peur ou pour sauver leurs richesses sur la seconde. Voyant les 2 navires remplis, il refusa de monter, disant que Dieu avait une mission pour lui et qu’il sentait qu’il devait rester pour sauver d’autres amis.
Arrivé à la sortie de la ville le premier navire se dirigea sans encombre vers le large, alors que le deuxième plus lourd à cause de l’or emporté fut bloqué par les hauts-fonds. Il disparu avec la ville lorsque les grands vents destructeurs vinrent du centre de la Terre, fissurant la terre en de nombreux abysses.

Certains survivant, loin de la ville, racontèrent qu’à ce moment là, alors que la pluie tombait malgré un ciel sans nuage, un arc en ciel venant directement du soleil tomba sur la ville , Michel choisi par Dieu fut ainsi emporté par une nuée céleste, et devint l’un des sept archanges.

Première apparition

La première apparition de l’archange est d’ailleurs celle qui fit de lui un ange guerrier alors qu’il n’a jamais fait coulé le sang.

Quelques générations après le jour du jugement et la mort de Michel, deux clans descendant directe de ceux qu’il avait protégés se disputaient car une partie avait construit un temple à Michel, et l’avait même renommé le considérant comme l’égal de dieu car il avait su les sauver. Les autres considéraient le sacrifice de Michel comme un exemple et non comme l’acte qui fait d’un humain un dieu.

Inspiré par l'ombre celui qui s’était déclaré Grand Prêtre d’Anubis vit son pouvoir grandir.(nom qu’il donnèrent à Michel on ne sait trop la raison, il se pourrait que ça soit le nom de son clan mais aucune trace de ce fait n’a été retrouvée en ce jour)Disant recevoir ses informations de son dieu lui-même, le Préla nomma un nouveau-né souverain du peuple car fils d’Anubis et en son nom il gouverna plusieurs année et fit raser le temple dédié à Dieu et déclara que puisque ce dieu n’avait pas su protéger ses fidèles, ceux ci deviendraient ses esclaves. Pour solidifier son pouvoir et faire oublier le vrai Dieu, il repris le nom des archanges pour en faire des dieux à leur tour.

Le patriarche des fidèles implorait dieu chaque jour et malgré ses souffrances le remerciait de ce qu’ils avaient.
Le Seigneur pris pitié et envoya l’archange en personne.
Saint Michel apparu en armure avec une longue lance et un large bouclier et se fit reconnaître de tous, en apparaissant au sommet du temple qui lui était destiné.

Le Grand prêtre l’interpella et lui dit : « Anubis, te voilà enfin es-tu venu remercier tes fidèles et nous récompensé d’avoir tant construit pour toi ? »
Michel de répondre, «non, je suis venu apporter la parole d’espoir de Dieu envers ceux qui ne se sont pas détourné de lui car nombreuses sont les communautés de fidèles qui parcourent le monde en attendant l’arrivée des prophètes qui les réuniront dans l’amour et l’amitié »
Le Grand Prêtre ne le reconnu point et donna l’ordre à ses gardes de prouver l’imposture en massacrant les fidèles du dieu unique. Michel s’interposa et 2 jours durant repoussa les assaillants sans en tuer aucun tout en permettant aux fidèles de fuir vers d’autres terres.

Après les 2 jours de combats les fidèles du grand prêtre étaient soit trop fatigué, soit trop blessé pour poursuivre qui que ce soit et ont vit des ailes pousser dans le dos de l’archange lui permettant de rejoindre les cieux. Le prélat fit exécuter tous les gardes par ses prêtres et dit que ce n’était pas Anubis qui était venu mais un dieu vengeur pour les punir d’avoir laissé en vie les serviteurs du faux dieu unique.

Il y a des variante sur cette légende prétendant que l'Archange était à la tête d'une armée d'ange, d'autre qu'il aurait armé le bras des plus fort des fidèles, et d'autre même qu'il n'a fait qu'inspirer le plus vaillant des serviteurs de Dieu pour mener la révolte et guider son clan à travers le désert. Tous cela n'a que peu d'importances le principal est que c'est l'intervention de Michel et la volonté de Dieu qui permis à ses enfants de fuir vers des terres plus clémente.


La légende du mont saint Michel

La deuxième apparition de l’archange que j’ai trouvé se situe à l'époque où certains Barbares vénèrent des Dieux alcooliques ayant pour seul temple des tavernes et pour seul liturgie la beuverie. A cette époque il existait une communauté de fidèles pourchassée par un barbare du nom de Saathan qui vénérait un Dieu alcoolique exigeant le sacrifice des enfants.

La communauté fuyant vers le Nord se trouva bloquée dans une forêt en bordure de l’océan.
Le patriarche de la communauté demanda à tous les siens de se préparer à se sacrifier dans l’océan pour ne pas tomber aux mains des barbares. Ils se sont alors dirigé vers le point le plus haut de la côte et se sont mis à prier le Seigneur pour qu’il demande à saint Michel de préparer leur venue.

Dieu ne pouvant tolérer de ses enfants mettent fin à leur vie fit savoir au patriarche par l’intermédiaire d’un messager céleste que ce n’était pas à l’enfant de choisir le jour où il rejoindrait son créateur. Il ordonna donc que s’ils l’aiment et avaient foi en lui ils abattraient de grands arbres et feraient une palissade autour du rocher. Une fois fait, ils ferraient un grand festin et allumeraient un feu au sommet du rocher pour que Saathan connaissent leur position.

Ainsi fut fait et sept jours plus tard la palissade finie, le feu fut allumé. Au matin ils virent les troupes de Saathant entourer le rocher et commencer à s’attaquer à la fragile protection du rocher. A l’aide de pierre et de lances, les fidèles se préparaient à se battre puisque tel était la volonté de Dieu. Alors que, à l'endroit même où le feu avait été allumé, un ange vêtu d’une armure et portant une lance et un bouclier apparu… Il ne dit pas un mot mais tous les fidèles surent qui il était.

L’archange Michel lança son arme vers l’horizon qui sembla se lever vers les cieux et avancer vers le rocher comme un mur de chevaux au galop, ce mur emporta tout sur son passage mais ne détruisit par la faible palissade. Les troupes de Saathan furent englouties et quand la mer se retira, elle avait fait du rocher une île entourée de sable mouvant où finissait de s'enfoncer l’armée vaincue par la foi des fidèles.

[Tully]

Mikaels födsel

Mikael föddes i staden Oanylone som det femte av tio barn. Hans föräldrar, Diane och Robin var jägare. Liksom så många på den tiden så tjänade de en man som var rikare än de själva. Deras herre, det var så han tilltalades, hade inget annat mål i sitt liv än att förvärva mer mark och rikedomar än han hade användning för.

Denna man, deras herre, gick under namnet Satan Sybarite. Han hade krävt äganderätten för allt land inom två kilometer från staden. De som jagade eller odlade på denna mark behövde ge honom hälften av frukten av sitt arbete som betalning. Det sades att han inte sov förrän dagen hade givit honom tillräckligt för att fylla två kistor, en med majs och en med kött. Han skickade till och med sina hejdukar att samla ännu mer från de olyckliga som bodde på gränsen till staden, i landet han gjort anspråk på.

Mikaels liv

Mikael växte upp bland Oanylones fattiga. Hans far lärde honom hur man jagade och hur man hanterar ett spjut. Hans mor lärde honom hur man följer spåren från de djur som han jagade. Han lärde sig också att följa stjärnorna för att hitta dit han skulle. Genom att bo samman med sina nio syskon lärde han sig konsten att dela och att älska andra.

Vid tretton års ålder hade Mikael redan en fullvuxen mans storlek och styrka. Han var den äldsta pojken i familjen och sålunda föll det ofta på hans lott att skydda sina syskon. Trots att han aldrig skadade någon så var han fruktad och respekterad i hela grannskapet. Så småningom bad man Mikael att lösa alla tvister eftersom det sades att han kunde se rakt in i folks hjärtan.

När det inte fanns några bevis som kunde avgöra mellan två personer, då höll han sitt spjut över huvudet på en av de tvistande. Om spjutet fortsatte vara balanserat så visade det att mannen talade sanning. Om spjutet inte fortsatte vara balanserat så visade det att personen ljög. Emellertid behövde Mikael efter ett tag inte längre sitt spjut. Tillkännagivandet av att spjutet skulle föras in var tillräckligt för att missdådaren skulle erkänna. Somliga påstod att Mikael hade övernaturliga krafter, men de visaste visste varifrån förmågan kom. Emellertid kunde han inte, trots sin visdom och skicklighet med spjutet, göra någonting mot herr Satan Sybarites hejdukar som blev alltmer giriga.

Mikaels far dog samma dag som han nådde tjugo års ålder. Sålunda blev Mikael, som den äldste pojken, familjens patriark. Det var vid denna tidpunkt som han tog emot ett besök från sin vän Timote som kom för att be om tillåtelse att gifta sig med hans yngre syster Emmilia. I Oanylone hade prästen övergivit folket och uteslutande tagit hand om de rika och framstående för att ge dem Den Allsmäktiges gunst. Sålunda åtog sig Mikael uppdraget att ordna med en förlovning.

Många kom till förlovningen, däribland Simplicious, en av herr Sybarites löjtnanter. Simplicious fängslades av Emmilias skönhet. Nästa dag återvände han med sina vakter och beordrade henne att följa dem och ta tjänst hos Satan. Mikael gick emellan och tog hand om Simplicious som slutligen var utlämnad åt hans nåd. Istället för att döda honom så tog Mikael en kniv som han kastade på honom och sa: "Om dina ögon fängslas av det du inte är ämnad att ha, slit då ut dem och bränn dem, ty det är bättre att du lever utan dem än att du ådrar dig Guds vrede." Löjtnanten drog sig tillbaka utan ett ord och återvände till sin herre. Följande dag återvände han med en större trupp och förde bort Mikael och Timote till Oanylones fängelse.

Oanylones ödeläggelse

Deras första dag i fångenskap var också den första av de sju dagar under vilka ödeläggelsen av människornas första stad skulle ske. Blixten slog ned i fängelsets mur och tillät Mikael och Timote att fly kaoset. Mikael samlade så många människor han kunde. Det sades att Skaparens straff skulle bli förfärlig, men att de sanna skulle kunna leva ett nytt liv långt borta från den förbannade staden.

Eftersom Timote var en fiskare så föreslog han att de skulle träffas i hamnen och fly över sjön. Mikael hjälpte dem som, genom sin tro på Gud, förtjänade det, att fly staden med hjälp av skepp. Eftersom det fanns platser kvar så bad Mikael sin vän att ta med alla barn som sökt skydd hos dem. Ynkryggar som ville fly staden snarare av rädsla än av viljan att följa Guds vilja försökte ta skeppen med våld, men Mikael lade sig i och lät skeppen lämna staden utan försening.

När hans vänner reste till säkerheten så stannade han ensam kvar. Under de närmaste sex dagarna räddade han de som kunde räddas. På den sjunde dagen fanns det fortfarande människor att rädda, men bara en liten båt. Genom ett mirakel dök ytterligare en båt upp ur tomma luften och Mikael lät de som hade ett rent hjärta att borda en av dessa båtar. Han verkade kunna läsa i en persons ögon om dennes tro var sann eller ej, med den första båten sände han de som han ansåg vara värdiga den första båten, och de som flydde av fruktan eller för att rädda sina rikedomar fick gå ombord på den andra. När Mikael såg att båda båtarna var fulla vägrade han att gå ombord, han sa att Gud hade ett uppdrag åt honom, och han kände att hans uppdrag var att stanna för att rädda andra vänner. När båtarna anlände vig hamnutloppet färdades den första båten utan besvär mot öppet vatten, den andra båten strandade på det grunda vattnet eftersom den var fylld med tungt guld. Den försvann med staden när de förstörande hårda vindarna kom upp från Jordens centrum och fick marken att rämna.

Somliga överlevande långt borta från staden berättade att då, när regnet föll trots att det inte fanns några moln på himmeln, kom en ljusstråle ned rakt från solen och föll på staden. Mikael, vald av Gud, bars sålunda upp av ett gudomligt moln och blev en av de sju ärkeänglarna.

Första framträdandet

Ärkeängelns första framträdande är säkerligen det som gjort honom till en krigsängel trots att han aldrig själv spillde något blod.

Några generationer efter domen och Mikaels död grälade två klaner, ättlingar från dem som Mikael skyddat, eftersom den ena klanen hade byggt ett tempel tillägnat Mikael. De såg till och med Mikael som Guds jämlike eftersom han hade räddat dem. de andra såg Mikaels offer som ett exempel och inte som en handling som gör en gud av en man.

Den första klanen refererade till Mikael som Anubis, trots att anledningen till detta namn är okänt. Kanske var det deras klans namn, men inget spår av detta har funnits hitintills.

Inspirerad av skuggan, såg han som utnämnde sig själv till Anubis överpräst hur hans makt växte. Han påstod att han fick information direkt från guden, och därigenom utsedde han ett nyfött barn som Anubis son och tog i dennes ställe makten under flera år och rev Guds tempel. Han tillkännagav att Gud inte visste hur han skulle skydda sina troende, och att dessa skulle bli hans slavar. För att befästa sin makt och sudda ut minnet av den sanne Guden tog han ärkeänglarnas namn och gjorde dem till gudar.

De troendes överhuvud bad till Gud varje dag och tackade Honom för vad han hade, trots sina lidanden. Herren kände medlidande för honom och skickade ärkeängeln personligen. Sankt Mikael dök upp vid sitt tempels topp, iförd rustning, med ett långt spjut och en bred sköld. Han kändes genast igen av alla.

Överprästen anropade honom och sa: "Anubis, äntligen har du kommit! Har du kommit för att tacka dina trogna och belöna oss för att vi har byggt ett sådant tempel åt dig?"

Michel svarade: "Nej, jag har kommit för att bringa hoppets ord från Gud till dem som inte har övergivit Honom. Många är de trognas samhällen som reser genom världen i väntan på de profeter som kommer att ena dem i vänskap."

Överprästen förstod inte och beordrade sina vakter att bevisa sin lojalitet genom att massakrera den enda Gudens troende. Mikael hindrade dem genom att under två dagar tvinga tillbaka dem, utan att skada dem, så att de troende fick möjligheten att fly till andra länder.

Efter de två dagarnas drabbningar var de som var lojala mot överprästen antingen alltför trötta eller alltför sårade för att fortsätta. De såg hur vingar slog ut från ärkeängelns rygg och lät honom nå himmeln. Överprästen tillkännagav att det inte var Anubis som hade kommit, utan en hämnande gud som hade kommit för att straffa dem för att de hade låtit den falske gudens tjänare leva.

Det finns en alternativ historia som hävdar att ärkeängeln ledde en armé av änglar. En annan hävdar att han beväpnade de extremt troende. Ytterligare en hävdar att han inte gjorde någonting annat än att inspirera de modigaste av Guds tjänare att göra uppror och visa de troende vägen genom öknen. Huvudsaken är att Mikael och Guds vilja gjorde det möjligt för Hans barn att fly till ett säkert land.

Legenden om det heliga berget Mikael

Ärkeängelns andra framträdande äger rum i en tid när vissa druckna barbariska gudar hade värdshus som tempel och dryckeslag som liturgi. Vid denna tid fanns det en grupp med trogna som förföljdes av en barbar vid namn Saathan. Han tillbad en drucken gud som krävde barnaoffer.

Gruppen flydde mot norr och fångades i en skog vid havet. gruppens patriark beordrade alla att förbereda sig för att offra sig till havet hellre än att falla i barbarernas händer. Därefter flyttade de sig mot det ställe där det var som längst ned till vattnet och bad till Gud så att Sankt Mikael kunde förbereda deras ankomst.

Gud, som inte kan tolerera att hans barn tar livet av sig, meddelade genom en gudomlig budbärare att det var förbjudet för människorna att själva välja när de skulle möta sin skapare. Gud beordrade dem att de om de hyste tro till Honom så skulle de hugga ned stora träd och bygga en palissad runt klippan. När det var gjort så skulle de ha en stor fest och tända ett stort bål på klippan så att Saathan kunde se deras position.

Så gjorde man, och sju dagar senare stod palissaden färdig och ett bål var tänt. På morgonen omringade Saathans krigare klippan och började angripa detta bräckliga skydd. Med stenar och spjut förberedde sig de troende att kämpa eftersom det var Guds vilja. Emellertid så dök plötsligt en ängel upp i bålet. Ängeln var iförd rustning och bar ett spjut och en sköld. Han sa inte ett ord, men alla de troende visste vem han var.

Då slungade Mikael sitt spjut mot havet. Horisonten tycktes resa sig mot himmeln och närma sig klippan som en mur av galopperande hästar. Muren bar med sig allt i sin väg, men förstörde inte den svaga palissaden. Den flödande muren uppslukade Saathans krigare, och när havet drog sig tillbaka så hade det gjort klippan till en ö i ett hav av kvicksand som höll på att sluka resterna av armén som hade besegrats av de troendes tro.